Lojo torg har funnits på sin nuvarande plats sedan år 1900. Det är en historisk handelsplats, en viktig fixpunkt i stadsbilden och en betydelsefull mötesplats för stadsborna.
Platsen för torget röjdes på sin tid upp i en riktig urskog på ett område, som var arrenderat till kammarherre Hjalmar Linder. På samma sida av torget som kyrkan stod byggdes stånd för torgförsäljarna. Försäljarna fick också placera sina egna försäljningsbord på torget och en del sålde sina produkter direkt från hästkärran. De varor som såldes på torget var lantbruksprodukter: grönsaker, rotfrukter, mjölk och kött. På torget kunde man också köpa hantverkares produkter: lädervaror och stickade klädesplagg, kvastar med mera.
Lojo köping hade fått sin första stadsplan redan på 1920-talet och gatorna fick sina namn på 1930-talet. Stadsplanen fastställde torgets nuvarande plats.
Torget var fram till 1930-talet bara en sandplan. Sanden dammade och spred ut sig till försäljningsdiskarna ovanpå varorna och fick torgfolket att hosta. Lojo köpings fäder beslöt att någonting måste göras åt saken och att torget måste sättas i skick. Enligt lokaltidningen gick det dammande torget i Lojo i trakten under namnet ”Saharas öken”.
Torget fick ytbeläggning av röd granit, som hade brutits i Liessaari i Lojo. Som ett alternativ funderade man på att beklä ytan med betong. Köpingens fäder fastnade i alla fall för en ytbeklädnad av kullerstenar. På 1930-talet inföll en svår depression och arbetslösheten var stor. Köpingens fullmäktige bad om ett anslag av regeringen för att sätta torget i skick. Lojo fick 140 000 mark. Pengarna användes för sysselsättningsarbeten i granitbrottet, där 70 arbetslösa män fick arbete och för hand hackade loss 250 000 kullerstenar. 243 500 sådana stenar radades på torgets yta. Samma stenar, som dessa män från Lojo med svett och blod hackade loss, beklär också i dag torgets yta.