God dag, jag heter Museimusen Robban och idag slinker jag in i Pihls diversehandel här i Virkby. På finska kallas den för Sekatavarakauppa.
Oj, så här doftar gott! Och så många olika saker de säljer här, det finns allt man kan behöva: mat, glasföremål, sytillbehör, leksaker och stolar. I källaren säljer de målfärg, fernissa, tjära och byggmaterial, det känner jag på lukten. Köpmannen och butiksbiträdet står bakom den långa disken. Få se om det faller en korvbit på golvet så att jag får en smakbit?
Kling, klang! Dörrklockan klämtar och en liten flicka och hennes storebror kommer in i affären. Han har en stor sedel i ena handen och en mjölkkanna i den andra och hon har handen i sin förklädsficka. Jag kommer att tänka på alla de olika pengar jag hört om och sett på museet. Tänk att man på medeltiden har kunnat byta skinn mot salt och att människorna betalat med kopparplåtar, skilling. Just nu på 1950-talet betalar de med mark och penni. Undrar vad de där människorna kommer att betala med i framtiden?
Barnen tittar en stund på de fina leksakerna bredvid trappan till nedre våningen och går sen fram till disken där de bugar och niger artigt. Jag smyger iväg till köttdisken för att snusa lite närmare på allt gott som finns där. Mmm, knackkorvar i långa stänglar, färska griskotletter, blod i flaskor, mumsig lever …
Plötsligt hör jag den lilla flickan snyfta tyst. Jag smiter upp på hyllan bakom kassa-apparaten och gömmer mig bakom en kaffeburk. Hon är så ledsen och hennes bror verkar arg: ”Jag sa ju att du inte fick tappa bort butikslistan!”, fräser han. Flickan tittar ner i golvet och viskar: ”Men jag är säker på att jag hade den i förklädsfickan när vi steg av cykeln. Och när du stannade för att ”kasta pennin i gropen” med de andra pojkarna. Och när vi köpte frimärkena till din frimärkssamling i bokhandeln för pengarna vi fått av moster Ingrid som har flyttat till Sverige. Listan var riktigt säkert i fickan ännu när vi kom in här i Pihln´s butik. Nu blir nog mor arg!” ”Själv stod du och lekte med din knappsnurra”, mumlar pojken, men ser lite ledsen ut han med.
Butiksbiträdet och köpmannen talar tyst med varandra och sen säger han: ”Du kan få ringa hem till mor, men det kostar 100 mark. Telefonen finns i kontoret.”
Oj nej, jag måste hjälpa henne! Hon har nog säkert inga extra pengar. Var kan butikslistan vara? Jag kilar fort iväg ner på golvet och funderar på var i affären barnen rört sig. Sen kommer jag på det: de stod ju vid leksakshyllan. Snabbt springer jag dit och tittar ner mot trappan. Kanske listan flugit iväg? Finemang, där ser jag ett vitt papper, men det har fastnat mellan stenplattorna i trappan. Nu måste jag tänka snabbt, hur ska jag få upp det innan storebror hinner ringa hem?
Ha, järnaffären i källaren! Jag rusar nerför trapporna och ser plötsligt en järntrådsstump på golvet. Med hjälp av den lyckas jag lirka upp papperet och springer så fort jag orkar uppför trapporna. Puh, storebror har inte hunnit ringa ännu, så jag lämnar lappen på disken och gömmer mig bakom vågen. Det är nog bäst att jag inte syns i en mataffär. ”Här är ju er butikslista, hur såg jag den inte tidigare?” ropar biträdet glatt.
Jag pustar ut och ser på när biträdet mäter upp mjölk i kannan, väger mannagryn på vågen, packar in ett bröd i papper och räknar till 5 knack-korvar, en på man åt alla i familjen. Hon ger barnen varsin bit ”billigkorv”, eller ”Hampparimakkara”, som den kallas på finska, till vägkost. Finemang, hon råkar faktiskt fälla korvens ända på golvet. Den mumsar jag fort i mig. Köpmannen ger en karamell på man åt barnen, som han brukar. De tackar artigt och säger God eftermiddag! Sen hoppar de glatt upp på cykeln, flickan på ”packarn” därbak. Kanske de får lite ledigt när storebror sökt rödsand till morotsodlingarna med cykeln. Sen kan de cykla ner till Hasseludden för att simma och njuta av den fina naturen och karamellerna.
Jag slinker snabbt ut från butiken och hoppar upp på nästa hästkärra som är på väg till Lojo köping.