Berättelsesnurrans sägner

  1. Gruvrået i skepnad av en kalv
  2. Korta jättesägner från Lojo
  3. Kyrka byggdes, där oxe eller häst stannar
  4. Skogsjungfrur
  5. Spöket i rian
  6. Jättepojken i Pahahaamun suo = Jätte träffas av åskan
  7. Utslängd av ritomten

1. GRUVRÅET I SKEPNAD AV EN KALV

Ojamo gruva upptogs år 1610. Tvenne gånger skall vattnet ha brutit sig in i gruvan. Medan vattnet efter första gångens inbrott ännu fanns kvar på bottnen av gruvan, varseblev man ett djur, närmast lik en kalv, som sprattlade därnere. I tanken att någons kalv råkat falla i gruvan, vidtog man anstalter för att rädda den. Man kastade först ner mycket ruskor, så att den skulle få stadigt fotfäste, och därpå sänkte en gosse ner för att binda den med en lina. Då gossen kom ner, var kalven försvunnen men såsnart gossen blivit upphalad, visade den sig åter. Det egendomliga var, att ingen såg hela djuret. Några sågo endast ögonen, andra åter endast öronen o.s.v. Nu förstod var man, att det var ”rådarn” som man hade sett. Den ville endast uppmana folket att åter vidtaga med arbetet i gruvan.

Källa: Finlands svenska folkdiktning II Sägner, 3:2 Mystiska sägner

Förenklad version:

Vatten hade kommit in i Ojamo gruva. I vattnet som ännu fanns kvar såg man ett djur som liknade en kalv. Man försökte rädda det först med kvistar och sen genom att en pojke hissades ner. Djuret försvann. Ingen såg hela djuret, en del såg ögonen, andra öronen. Sen förstod man att det var rådaren (övernaturligt väsen = hjälpare) man sett. Den ville berätta att man nu kunde fortsätta jobba i gruvan.

2. KORTA JÄTTESÄGNER FRÅN LOJO

  1. En jätte hade vadat genom Lojo sjö och beklagade sig över att vattnet nått honom över stövelskaften.
  2. En jätte tänkte förstöra Lojo kyrka. I närheten av Kyrkstad eller i ”Matsjoki by” träffade han en gumma med en säck gamla skor på ryggen. Jätten frågade: ”Huru lång väg är det härifrån till Lojobacken?” Gumman svarade: ”Åh, dit är lång väg. På den färden har jag slitit ut så här många par skor.” Jätten kastade stenen bredvid vägen och där ligger den ännu.
  3. Vid Laxpojo gård och Paunis by har man hittat s.k. jättefotsteg. Avståndet mellan dem är ungefär en kilometer.
  4. En jätte skulle bygga en stenbro över Hiidenvesi. Han tävlade med jätten som byggde Lojo kyrka. Den andra jätten vann.
  5. Jättarna skulle bygga en bro från en udde till Lojo Storö. De fick inte tillräckligt betalt och stenarna blev kvar.

3. KYRKA BYGGDES, DÄR OXE ELLER HÄST STANNAR

Jättarna, som skulle bygga Lojo kyrka, lade grunden till den i Kyrkstad i närheten av nuvarande gästgiveri. Arbetet gick raskt undan. Men efter en tid begynte de onda andarna förhindra arbetet: det som byggdes om dagen blev om natten nedrivet. Jättarna beslöto därför övergiva Kyrkstad och utse lämpligare plats. Därför spändes ett par oxar för ett lass sten, och så fingo de driva efter behag. Där de tredje gången stannade, uppfördes kyrkan, och det gick nu för sig utan motgångar. Som stöd för riktigheten av ovanstående framhålles namnet Kyrkstad. — Den halvfärdiga kyrkan skall sedan fallit samman i spillror, varav ännu torde finnas på platsen.

Upptecknad i Kyrkstad

Källa: Finlands svenska folkdiktning II 3:2

Förenklad version:

Jättarna som skulle bygga Lojo kyrka började bygga i Kyrkstad (södra delen av Virkby). Efter en tid började onda andar störa arbetet, de rev på natten det som jättarna byggt på dagen. Jättarna sökte en bättre plats. Oxarna fick dra ett lass sten och där de stannade för tredje gången byggdes kyrkan utan problem (nuvarande Lojo kyrka). Den halvfärdiga kyrkan i Kyrkstad gick sönder, men det finns ännu stenar på platsen.

4. SKOGSJUNGFRUR

Skogsjungfru sedd

År 1845 gingo två spannmålskarlar, Isak Enman och Gustav Holm, till skogen för att söka korna. Då de gingo längs en stig, så sågo de två granna kvinnor stå och prata med varandra. De stodo på var sin sida om stigen. De voro ovanligt vackra och grant klädda, och kläderna fladdrade för vinden. Då karlarna kommo närmare, försvunno kvinnorna.

Förenklad version:

Två män gick i skogen för att söka korna. De gick längs en stig och såg två kvinnor prata med varandra. De var ovanligt vackra och hade vackra kläder som fladdrade i vinden. När männen kom närmare försvann kvinnorna.

Skogsjungfrun värmer sig

På 1830-talet voro skräddare Abrahamsson från Heitola, som hör under Väjby säteri, och en torpare Forsberg från Laxpojo och metade i Lämboträsk. Om natten gjorde de upp en eld på stranden för att värma sig. Då infann sig en skogsjungfru, som var ovanligt vacker. Karlarna lågo på var sin sida om elden och voro rädda. Hon rörde om sina granna kläder, och då hon värmt sig en stund, försvann hon.

Förenklad version:

Två män metade i ett träsk. På natten tände de en eld på stranden för att värma sig. Då kom en vacker skogsjungfru. Männen blev rädda. Skogsjungfrun rörde om sina granna (eller fina) kläder. När hon värmt sig en stund så försvann hon.

5. SPÖKET I RIAN

En gång var dragon Glad i rian i Väjby i Lojo tillsammans med en torparson Johan Enman, en torpare Sjöblom från Mörkstedt by och en fjärde till. De lågo över natten där för att vara färdiga till tröskning. Då de lågo och rökte om aftonen, så brakade det en gång till i halmladan, som där hade gått en häst. Braket och dånet for genom logen och rian. Med detsamma som det brakade i taket, och de rökte och spottade, som de inte bort göra, så släppte Enman rätt väldigt. Då smällde det till, så de tänkte, att taket skulle komma ner och rosk (smolk) föll dem i ögonen. Men från den tiden spökade det aldrig mera där.

Förenklad version:

Fyra män övernattade i en ria. De låg och rökte och då brakade det i ladan som om där gått en häst. Det dånade i rian och brakade i taket. Männen rökte och spottade som de inte borde ha gjort och en av dem pruttade högt. Då smällde det till så att de trodde att taket skulle komma ner. De fick rosk i ögonen. Men efter det spökade det aldrig mera där.

6. JÄTTEPOJKEN I PAHAHAAMUN SUO = JÄTTE TRÄFFAS AV ÅSKAN

En fjärdings väg från Saarenpää, på Lojo sidan i Hermala by finnes det vitt omtalade Pahahaamun suo. Här berättas en jättegosse vara begraven, som blev ihjälslagen av åskan, när han kom bärande på sitt lillfinger en sten, varmed han skulle nedkasta Lojo kyrka, då han första gången hörde dess klocka ringa. Ty han sade: »Ja hör Lojo stor tjuren råma». Han var då blott sju år gammal, enligt någras berättelse tre år, men likväl så stark, att han bar den stenen, som han skulle kasta mot Lojo kyrkklocka, på spetsen av sitt lillfinger. Samma sten säges ännu finnas i närheten av Hermala gårds visthus. Spår efter samma åskvigg, som nedslog honom, tror man sig ännu kunna finna längs sidan av ett brant berg, från vars spets han skulle ha blivit nedslungad. Till det ställe Pahahaamun suo, en verst från gården, där han begrovs, drogs han av sju par oxar. I det läge han dog, när han föll med utsträckta armar till jorden, nedgrävdes han även. På denna plats ser man ännu i dag spår i skepnad av en människokropp i liggande ställning med utslagna armar, och ben, där intet gräs växer. Under den senare tiden ha dock några grässtrån börjat gro mellan de utslagna fingrarna. Det är troligen av denna naturegendomlighet, som stället fått namn av »Pahahaamun suo» och möjligen själva traditionen om »jättegossen» sin upprinnelse.

Källa: Hembygden, tidskrift för svensk folkkunskap och hembygdsforskning i Finland, Helsingfors 1910, s. 33.

Förenklad text:

En jättepojke är begraven i Pahanhaamun suo. Han blev träffad av blixten. Han tänkte kasta en sten som han bar på sitt lillfinger på Lojo kyrka när han hörde den ringa första gången. Han sa: jag hör Lojo stora tjuren råma. Han var bara 7 eller 3 år gammal. Stenen finns kvar vid Hermala gård. Spår efter blixten kan man se längs sidan av ett brant berg. Han släpades till sin gravplats av 7 par oxar. Man kan ännu se hans kropp i liggande ställning i naturen. Där växer inget gräs, bara några strån mellan hans fingrar.

Förklaring:

Robert Boldt upptecknade denna historia som berättats länge i Lojo och publicerade den i tidskrifter Hembygden år 1910.
Han besökte själv platsen och gjorde noggranna anteckningar. Han ritade också av ”jätten” men trodde själv att ”naturbildningen” berodde på mossa och lav.

Robert Boldts anteckningar om utfärden till Pahahaamun suo

7. UTSLÄNGD AV RITOMTEN

På 1825-talet eller för ungefär 60 år sedan bullrade tomten vid Hårdenstorp i Lojo. Då folket skulle gå in i rian, då de eldade den, föra att vila över natten där, blevo de utkastade. Men det är inte länge sedan spannmålstorpare Pil skulle gå in i rian för att stjäla ärter, som man torkade där, men blev utkastad.

Förenklad version:

För över 200 år sen hörde man tomten bullra. När folk skulle gå in i rian för att vila över natten blev de utslängda. När torpare Pil skulle stjäla ärter som torkade där blev också han utkastad.

 

Related to the subject: